Tomhet

Idag skriver jag som medmänniska Magnus och inte som bloggskribent Gladh.
Jag vet att det ska vara en handbollsblogg, men det skiter jag fullständigt i.

***
Det är helt omöjligt att jobba. När jag sätter mig ner för att vila blir jag rastlös, och när jag reser mig blir jag snurrig och måste sätta mig ner. Cirkeln är sluten.

I huvudet snurrar en enda bild. En bild på dig Camile Buela, en bild på när du räddar ett skott, en bild på när du skrattar eller en bild på när du skäller på ett odugligt försvar.

***

Det kändes som att Du äntligen kommit rätt. Du hittade en grupp människor som alla uppskattade dig för den Du var och för Dina kvaliteer. Det kändes som att Vi hade hittat en ny vän. Det kändes som att vi hade hittat en ny lagkamrat. Det ÄR här Du hör hemma. I Vassundafamiljen kommer du aldrig att falla i glömska.
Just därför blev det en riktig käftsmäll när vi fick beskedet. Och då kan jag inte ens föreställa mig hur det måste kännas för dig.

***

Jag kommer ihåg när du var nere på vår träning första gången.

Dags för fas 1 kontringar. Jag tänkte: nu ska Kongoliesen få se på lite skön svensk teknik. Jag tog sats och maxade upphoppet från vänster till höger  (Camile följer med) och släpper den värsta tumskruv jag gjort (YES, tänkte jag). Men något hände. Camile dyker ned på något oförklarligt sätt till stolpen med sin högerhand och lyckas ta bollen. Där någonstans förstod jag vilken fantastiskt duktig målvakt Du är.

Denna typ av parader har vi nu vant oss vid. Det är vardagsmat i din värld. Men för alla som kommer och tittar på en Vassundamatch när Camile står i mål ställer sig frågan: Hur fan bär han sig åt? Svaret är nog lika enkelt som självklart. Han är helt enkelt så bra.

***

Det är ingen idé att älta detta mer då Sjöberg redan igår skrev en fin text. Men några ord som snurrar måste jag få ur mig.

Varför?

Tomhet!

FAAAAAAAAAAAAAN!

Helvete!

Skit!

Camile

Vassunda!